Nu äntligen, efter avbokningar p.g.a. barn på sjukhus och sen covid-19 som härjade i världen, skulle vi äntligen få komma iväg till Tanumstrand med njurförbundskompisarna. Spännande, lite pirrigt men samtidigt med en trygg känsla i maggropen. I en bil packad med Tetrisprecision gav vi oss av de 23 milen norrut.

Hur blev det då? Jo, det blev till och med bättre än vi kunnat drömma om. Efter en något trevande och försiktig start hittade barnen tryggheten med kompisarna – en del nya, en del som de träffat några gånger innan. Ungdomsledarna gjorde en strålande insats – barnen hade roligt och vi föräldrar kunde släppa taget utan att känna oro. Vi såg knappt barnen resten av veckan. – Bästa betyget!

Med barnen i tryggt förvar kunde vi vuxna lära oss om njurar, medicinering och revolutionerande produktutveckling på dialysområdet av proffsiga föreläsare. Nästan än viktigare var att vi fick tid att sitta ner tillsammans, över många koppar kaffe för att bara prata om livet, det vanliga och det lite mer ovanliga. Att få umgås med familjer som brottas med liknande omständigheter i vardagen – samtidigt som livet faktiskt pågår precis som för alla andra, är ovärderligt. Vi känner oss aldrig så normala och vanliga som vi gör i dessa sammanhang. Man kan prata om allt, i en salig röra, utan att det blir konstigt. Det är helt normalt att diskutera vardagsmatstips varvat med frustration över hur svårt det är med medicinerna för att återgå till hur det gick på barnets fotbollsturnering innan man ramlar in på hur tufft det var när barnet låg på sjukhus senast eller när man faktiskt inte ens visste om barnet skulle få följa med hem igen. Det är svårt att prata på det viset med ”vanliga” människor men behovet av att få prata om sin vardag, sin verklighet är stort.

Den trygga gemenskapen ger även barnen utrymme att växa. Att se andra med ärr här och var, en knapp på magen, en subkutan venport eller annan infart, som måste ta medicin eller måste stå ut med föräldrar som tjatar om solsmörja och att man måste dricka extra vatten ger dem en känsla av samhörighet och tillhörighet. Min äldste son trodde han var det enda barnet med njursjukdom tills vi var med på den första träffen i Stockholm. Han sken upp som en liten sol när han insåg att han inte var ensam och att alla de härliga ungarna han träffade var ”likadana” som han.

Innan jag avslutar vill jag kort hylla Tanumstrand. Vilket ställe! Fina och fräscha stugor, stora ytor ute och inomhus för barn med spring i benen. Fantastisk pool. Rent och fräscht. Vi som har en allergisk son med oss blev otroligt väl bemötta – kökspersonalen var outstanding!

Vi är otroligt glada att vi kom iväg och hoppas på många fler sommarveckor tillsammans med vännerna i Njurförbundet.

Familjen Lindfjord