Magnus Lindberg, sjuksköterska, universitetslektor och docent i Vårdvetenskap vid Högskolan i Gävle, arbetade under 20 år på en dialysavdelning där han kom att intressera sig för patienternas välmående och personliga upplevelser av behandlingen. Detta resulterade bland annat i avhandlingen Excessive fluid overload among haemodialysis patients, enkelt översatt ”Överdriven vätskebelastning hos bloddialyspatienter”.
– Studien hade ett beteendemässigt förhållningssätt. Syftet var att hjälpa de som har problem med övervätskning. Som njurfrisk har du inga problem med att reglera överskottsvätska i kroppen, eftersom du blir av med vätskeöverskottet genom att kissa. Men en patient
i dialys saknar ofta den förmågan och kan man inte kissa överhuvudtaget är rekommendationen att bara dricka ungefär en halv liter vätska per dygn. En dialyspatient som kissar en liter per dygn, kan således dricka en och en halv liter.
Är övervätskning ett stort problem?
– Absolut, men det är olika bekymmersamt beroende på hur stor övervätskningen är. Det vanliga är att man får dialys tre gånger i veckan med ett lite längre uppehåll över helgen. Den förväntade viktuppgången mellan dialyserna är 2,5 till 3,5 procent av din kroppsvikt. Patienter som klarar att ligga på den nivån känner oftast inte av det, såvida de inte har hjärtproblem. Blir du övervätskad skapas en inre svullnad som tär på kroppen. Ligger du över 5,7 procent ökar risken för att dö i hjärt-kärlsjukdom. Problemet är att många har svårt att följa rekommendationerna och just det faktum att man vet med sig att man inte får dricka, ökar suget.
Hur klarar man att dricka så lite?
– Hur svårt det än låter är det fullt möjligt. I den första delstudien undersökte jag hur vanligt problemet är. 70 procent av patienterna i studien klarade att hålla sig inom gränserna för den förväntade viktuppgången, 25 procent hamnade inom intervallet 3,5 till 5,7 procent medan resterande fem procent hamnade i den riktigt farliga gruppen. Utifrån detta började jag studera vilka personlighetsegenskaper som gör att vissa klarar det, medan andra inte gör det.
”Blir du övervätskad skapas en inre svullnad som tär på kroppen.”
Vilka egenskaper hittade du?
– Patienter som hade en låg tilltro till sin egen förmåga att dricka lite, hade oftast ett högt intag av vätska. De som dessutom inte är intresserade av medicinsk information har det än svårare. Vissa som deltog var inte medvetna om all vätskekonsumtion. Det gjorde att de inte kunde förstå varför de ökade mycket i vikt. När jag bad dem föra dagbok över sitt vätskeintag fann jag intressanta aspekter som kunde förklara skillnaden mellan vad de hade antecknat och vad vågen visade.
– I ett av fallen visade det sig att patienten fick i sig på tok för mycket vätska i samband med tandborstningen, något den inte hade reflekterat över. Här gällde det alltså att förändra tandborstningsrutinen. I ett annat fall var det storleken på kaffekoppen som gjorde den väsentliga skillnaden. Men det är inte bara de praktiska rutinerna som är viktiga. Det handlar främst om att arbeta med de tankar och känslor du får när du får dricka så lite. Är du nedstämd eller deprimerad är det till exempel betydligt svårare att hålla sig till rekommendationerna. I dessa fall kan medicinering eller samtalsterapi vara lämpligt.
Hur bemöter man dem som ligger i farozonen?
– Eftersom de ofta lever i självförnekelse är det en svår uppgift som oftast får hanteras av sjuksköterskorna på dialysmottagningarna. Det gäller att gå varsamt fram och inte använda några pekpinnar. Om du säger att de riskerar att få komplikationer eller att dö, distanserar de
sig bara ännu längre från problemet. Alltså måste informationen till patienten vara individanpassad.
Hur bra fungerar dialysvården idag?
– Bortsett från problematiken med det som jag har forskat kring, har den blivit mycket bättre med åren. 1996, när jag började arbeta inom dialysvården, fanns inte den medicinska individanpassning som finns idag. Alla hade samma apparatinställning, vi varierade bara temperaturen på dialysvätskan, det vill säga att vätskan hade samma temperatur som kroppen. Idag tar vi hänsyn till saltmängden i blodet och reglerar dragningshastigheten.