Tacksam för ett liv i frihet

Förmiddagssolen lyser in mellan gardinerna i vardagsrumsfönstret i lägenheten i Nynäshamn. Rummet ligger mitt i lägenheten och är hemmets hjärta. Här leker familjen Husseins tre små döttrar på golvet, med nallar, dockor och lego, medan tv:n står på i bakgrunden. Det är öppet in till köket där mamma Hani står och förbereder te. En generös soffa ger utrymme för samtal, fika, tv-tittande och barnens klättrande. Det är också i soffan Mohamed sitter när han gör sin dialysbehandling, flera gånger i veckan. Dialysmaskinen står behändigt placerad bredvid soffan. I köket finns två garderober fulla med filter, slangar, nålar, sårsprit, plåster med mera. Varannan vecka kommer leveranser med material.
   – Dialysen fungerar jättebra nu, jag kan verkligen rekommendera att ta hem sin behandling, säger Mohamed och visar vattenreningen som är inkopplad under diskbänken.

Men det tog sin tid att komma tillrätta med dialysbehandlingen och han berättar om en svår tid direkt efter att han fick sin diagnos för två år sedan. Han bodde då i Alingsås och arbetade på Mc Donald’s. Hans hustru hade nyligen fått svenskt uppehållstillstånd och kommit hit från Somalia med parets förstfödda dotter. Livet såg riktigt ljust ut.
   – Men jag började bli väldigt trött, fick ont i huvudet och hade tappat aptiten. När jag också blev illamående sökte jag vård och läkaren sa direkt att det var akut njursvikt på grund av njurinflammation.

Utan att känna till något om sjukdomen eller behandlingen tidigare fick han starta dialys redan efter fem dagar.
   – Jag trodde det skulle vara tillfälligt, men när jag förstod mer blev det kaos för mig. Det var jättejobbigt, och dessutom var behandlingen inte bra från början.
Han förlorade mycket i vikt och blev trött. Det tog åtta månader att få till dialysen så att Mohamed började må bättre. Först hade han dialys på Borås lasarett. Där fick han lära sig att sticka sig själv och att klä maskinen. Det är mycket bättre att sticka själv tycker han, då han känner sin kropp och det gör mindre ont.

I början av 2017 flyttade familjen till Nynäshamn och han fick börja i självdialys på Kungsholmsdialysen i Stockholm, sju mil från hemmet. Efter ett par månader var Mohamed redo att ta hem dialysmaskinen och slapp de dryga resorna fyra dagar i veckan.
   – Jag har mycket större frihet nu och kan göra dialysen när det passar mig, säger han.
Med mer tid i hemmet får han också möjlighet att vara en närvarande pappa för sina tre barn. Ingen av dem går på förskola ännu, utan alla tre är hemma på dagarna och Mohamed kan ta ut dem till lekparken eller ibland resa till Stockholm.

Han kan känna sig isolerad i lägenheten i småstaden, och saknar storstadens puls. Livet skiljer sig mycket från uppväxten i Somalias huvudstad Mogadishu tillsammans med föräldrarna, som var förhållandevis lycklig trots ett långt pågående inbördeskrig. Han tänkte aldrig på att flytta därifrån, och kan sakna folklivet, vännerna, den varma, öppna mentaliteten, och besöken på stranden där de regelbundet samlades för att äta och umgås. Men när den islamistiska rebellgruppen al-Shabaab, som var i konflikt med landets regering, växte sig starkare blev livet i huvudstaden hårdare. Mohamed arbetade i en butik som sålde cd-skivor med musik och dvd-filmer. Verksamheten ogillades av al-Shabaab, vars mannar en dag attackerade butiken och tillfångatog Mohamed och tre kollegor och låste in dem.
Mohamed fick se två av sina vänner mördas av rebellgruppen innan de efter tre dagars fångenskap befriades av regeringsstyrkor. Efter den händelsen var ingenting sig likt.
   – Jag vågade inte vara hemma mer utan var tvungen att hålla mig undan och fick gömma mig i min pappas kompis hus, berättar Mohamed.

 I Somalia hade jag varit död för länge sedan

Det hände att Al-Shabaab letade efter honom hemma hos föräldrarna. Hans mamma bestämde sig då för att hjälpa sin son att fly landet. Hon sålde huset och fick på så vis pengar till pass och flygbiljetter för Mohamed och den 4 november 2009 landade han i Sverige. Han var då redan gift med Hani, som han känt nästan hela livet. Nu skulle det dröja tre år innan de fick möjlighet att träffas igen då Mohamed 2012 besökte Somalia. Deras första dotter föddes i Somalia 2013 och två år senare kunde de återförenas i Sverige, bara ett par månader innan Mohamed blev sjuk. Sedan har de fått två döttrar till.
Mohamed har nästan daglig kontakt med sin mamma som bor kvar i Mogadishu. Han har också regelbunden kontakt med ett barn till en av kollegorna som mördades. Mohamed vill gärna förmedla den tacksamhet han känner för att ha kommit till Sverige, och för den vård han har fått.
   – I Somalia hade jag varit död för länge sedan. Jag trivs med att vara i Sverige. Här behandlar ni medmänniskorna som det står i Koranen – att alla ska leva tillsammans och man ska hjälpa varandra.

Han praktiserar islam genom att be varje dag, och besöker en moské ibland. Han undviker också alkohol och droger, och tar hand om sin hälsa. Det gör honom ont att olika grupper dödar folk i islams namn.
   – Religion betyder bara att man tror på någonting, och islam betyder frihet. Jag tror på frihet. Och genom att avstå alkohol och droger blir jag en bättre förälder.
Nu hoppas Mohamed på att komma på väntelistan för en njurtransplantation. Utredningen är genomförd, men han väntar fortfarande på remissen. Än så länge är Mohamed sjukskriven, men han ser han fram emot att kunna börja arbeta igen.
   – Jag är nästan färdigutbildad taxichaufför, har bara förarprovet kvar. Jag vill ha ett eget taxiföretag och lär mig hur man startar det. Man får inte jobba som yrkeschaufför med njursjukdom, men när man blir transplanterad kan det gå beroende på hur man mår.
I väntan på en eventuell transplantation och att få förverkliga sina framtidsdrömmar känner Mohamed ro med sin familj, och sitt liv i fred och frihet.

Text: Sara Norman • Foto: Johan Gustafsson