Dialys ger paus från rampljuset

Att kombinera ett yrkesliv med att vara dialyserande kan vara krångligt och problematiskt men det kan också upplevas som ett hinder som måste övervinnas. Sven Angleflod bestämde tidigt efter sjukdomsupptäckten att han skulle angripa de situationer som uppstår med ett liv i dialys med ett ”det ska väl vara fan då!”.
– Antingen blir man chockad och respektfull eller så visar man sig själv att det kan vara en språngbräda och en väckarklocka, säger han.

Sven är skådespelare och sångare och jobbar just nu med den tredje delen i en trilogi om Povel Ramel, En baron III, på Östgötateatern. Han har ett yrke som han hållit på med sedan han var 18 år. Han utbildades vid Statens Scenskola i Göteborg och Calle Flygare Teater­skola i Stockholm. Förutom teater känner många igen honom från tv-serier som Hem till byn och Van Veeteren-filmerna.
Sven arbetar heltid och framträder varje kväll och han tycker det fungerar bra. Däremot måste regissören anpassa repetitionerna efter Svens dialystider. Framöver finns planer på att ta Povel Ramel-föreställningen på turné runt om i landet. Det innebär att dialys måste bokas på de olika kliniker som finns i närheten av spelplatserna.
Just nu ligger bollen hos Riksteatern som är de som bestämmer om turnén ska bli av. Sven påpekar att det är en psykosocialt viktig uppgift för arbetsgivare att inte måla upp varningstrianglar bara för att någon drabbas av en sjukdom. Det kan istället vara bra för alla inblandade att få nya erfarenheter.

Sven ger ett väldigt positivt intryck under hela intervjun men när jag ställer frågan hur hans närmaste reagerade på sjukdomsbeskedet svarar han:
– Ja, eftersom jag är ensamstående fembarnsfar så får reaktionen bli utifrån ett barn till en förälder. Och där har det ju pendlat mellan chock, förtvivlan och ledsenhet. Men nu när dom märkt att jag ändå svarat bra på dialysen så ingår den på ett ganska naturligt sätt i vardagen.
Han säger också att det blir en hel del pusslande för att få ihop vardagen, då de tre hemmavarande barnen bor hos honom på heltid. Trots det fungerar vardagen någorlunda, även om allt inte är optimalt hela tiden.
– Men hur många kan säga att det är det? undrar han.

Det finns alltid möjligheter även om man inte ser dem medsamma.

Sven hade under en tid känt sig dålig och tyckte förra sommaren att synen blev allt sämre, framförallt märkte han av det vid bilkörning. Han gick till vårdcentralen där prover togs men de visade ingenting. Han fick en tid för återbesök men blev så pass dålig att han uppsökte akuten där det upptäcktes vatten i lungor och hjärtsäck. Akut njursvikt konstaterades.
Det sattes en CDK (central dialyskateter) och han fick en snabbutbildning i dialys. Det som i vanliga fall kan ta veckor att lära sig fick han se till att få kontroll över på några timmar. Det gick över förväntan och har sedan dess fungerat bra.
Sven har valt att göra sin dialys på sjukhuset eftersom han inte vill ha sjukhus där hemma utan vill separera de två. Han får hjälp med att sticka men sedan sköter han det mesta själv. I dag tycker han att det är skönt att tvingas ta en paus i flera timmar. Tid som han spenderar med att tänka, läsa in roller eller sångtexter.
– Fler borde tvingas att ta långa pauser för att hinna ikapp sig själva, hävdar Sven.
Hans njurfunktion ligger idag på sju procent och han har börjat med vaccineringar inför transplantation. Sven säger sig inte ha bråttom att bli transplanterad eftersom han trivs med det han har just nu.
– Det finns en gemenskap i sjukdomen på dialysavdelningen, säger Sven.
Mottagandet har varit bra och han tycker om personal och medpatienter. Ett råd han skickar med är att försöka att inte drabbas av panik – det finns alltid möjligheter även om man inte ser dem medsamma. Han jämför med skådespeleriet.

– När man går skådespelarutbildning och bevistar andras föreställningar tycker man att allt man ser är skit. När man gått ut skolan tycker man fortfarande att det mesta man ser är skit därför att man tror att man vet allt. Men så småningom inser man att man lär sig någonting nytt även om inte det man ser är särskilt bra. Det finns alltid något man kan använda eller lära sig något av. Med åren kommer mer vänlighet och ödmjukhet. Något som vi borde se mer av i samhället i stort.

TEXT: ULLA EVENSSON. FOTO: CHRISTIAN EKSTRAND