Den finaste kärleksgåvan

Namn: Karin och Åke Berggren Ålder: 73 och 74 år
Familj: Två döttrar och fyra barnbarn
Hälsa: Karin donator och Åke transplanterad med Karins njure år 1996
Motton för båda: Ingenting är omöjligt och lev i nuet!

Jag träffar Karin och Åke Berggren på Café Årstabo vid Årsta torg i Stockholm. Här i området bor de och hit har de idag tagit sig från sitt landställe på Muskö där de spenderar halva tiden av året. Landstället var Åkes föräldrars och nu har Åke och Karin det och de vill sedan att deras två barn och barnbarn ska ta över det.

– Muskö är vårt smultronställe och betyder mycket för oss. Här plockar vi bär och svamp och fiskar, säger Åke.

Friluftsliv är något de gillar och både Karin och Åke har en bakgrund inom scouterna. År 1968 träffades de när de var scoutledare i Rågsved. Åke hade tre år tidigare fått besked om att han drabbats av diabetes och behandlades nu med insulin.

– Man kan säga att det slog gnistor om oss när vi var på läger och höll handen vid brasan. De andra ledarna fick säga åt oss, säger Åke och Karin.

Det var inget svårt val för mig. Jag ville att Åke skulle bli bra igen.

Sedan dess har de hållit ihop och blivit varandras själsfränder. Karin var engagerad i scouterna i 15 år och Åke i 18 år. Åke fick en yrkesbana som fritidsassistent och Karin har jobbat inom läkemedelsindustrin med kliniska studier.

– I scouterna som ledare fick jag arbeta med unga människor och det ville jag fortsätta med. Fritidsassistent är ett bra sådant arbete, säger Åke.

År 1994 när det upptäcktes att Åkes njurvärden blivit väldigt dåliga och att det skulle behövas en njure så var det självklart för Karin att donera en av sina. Paret hade då fått sina döttrar år 1975 och 1978 och de var nu 21 och 18 år gamla. De tyckte också det var bra att mamma kunde hjälpa pappa.

– Det var inget svårt val för mig. Jag ville att Åke skulle bli bra igen och kände att jag kunde donera min ena njure, det är ju för en så viktig sak som att ge livet i gåva, säger Karin.

Det enda som var lite läskigt enligt Karin var att bli nedsövd vid operationen på Karolinska i Huddinge som skedde åttonde maj 1996. Hon hade aldrig tidigare varit nedsövd.

Hur fungerade då stödet runt omkring donationen?
– Själva utredningen kring mig som donator med kurator och psykolog var fantastisk. Utredningen tog cirka ett halvår att bli klar. När det kom till att få pengar för den tid jag inte kunde arbeta efter donationen, cirka tre månader, krånglade det lite men jag är envis som person så det löste sig, säger Karin.

Både Karin och Åke tycker njursjukvården fungerar bra men att den kan bli ännu bättre, till exempel mer jämlik över landet. Forskningen om njurar är också viktig så att fler får möjlighet att transplanteras och donera organ.

– Det är viktigt att Njurfonden finns och samlar in pengar till forskningen, säger Karin och Åke.

Egenskaper som hjälpt dem ta sig igenom allt med donationen är att de båda är positiva och att Åke är glad och gillar att skoja och att Karin inte ger sig. Dessa egenskaper har de haft nytta av mycket i livet.

– Vi är ett bra team och hjälper och stöttar varandra, säger Karin och Åke.

På grund av Åkes diabetes och att han behandlades med immunhämmande medicin efter transplantationen blev han aktuell för en ny sorts behandling år 2003. Då transplanterade man in så kallade langerhanska öar (cell­öar i bukspottskörteln som producerar insulin och reglerar blodsockret), vilket resulterade i nio och ett halvt år som insulinfri för Åke. Idag behöver han bara ta 12 enheter insulin på morgonen. Han följer forskningen inom detta område noga.

Idag mår Åke och Karin bra. De går tre till fyra gånger i veckan på gym och är mycket i naturen. Varken Åke eller Karin har haft några värre komplikationer efter donationen.

Till de som funderar på att donera en njure vill Karin säga:

– Gör det! Det är inte så farligt som man tror och man kan ha ett bra liv och leva som vanligt igen efter ingreppet. Jag vet en tjej som donerade en njure till någon hon inte känner. Det är fint! Det är lätt att sådana personer glöms bort.

Vi är ett bra team och hjälper och stöttar varandra.

Åke instämmer i det Karin säger och tillägger att vården utvecklats väldigt mycket sedan han blev sjuk på 1960-talet. Då skulle man stå i givakt för läkarna när de gjorde sina ronder. Han tycker dialogen blivit bättre och att läkarna är mera rakt på sak.

– Karins bakgrund inom läkemedelsindustrin och våra döttrar, som båda arbetar inom vården, har gett mig det perfekta stödet hemma för att vara njursjuk. Jag har mått fantastiskt bra under hela den här resan, säger Åke.

Åke och Karin har ett stort samhällsintresse och följer med i vad som händer i världen. De tycker bland annat det är bra att scoutkåren fortfarande lockar unga personer och att den organisationen behövs idag, då många unga hamnar i kriminalitet.

– Scouterna är bra på det sättet att det alltid finns något för alla att göra. Det finns en stor variation av aktiviteter man kan sysselsätta sig med, säger Karin.

Under intervjun har jag noterat att Karin har en liten guldnjure i en guldkedja runt halsen. Jag frågar hur det gick till när hon fick den? Jo, det var så att Åke ville ge den till henne efter transplantationen och att han fick gå runt till några juvelerare innan någon åtog sig att göra en guldnjure. Sedan dess bär hon alltid detta smycke.

På frågan vad de har kvar för mål i livet svarar de att de lever i nuet men att de nästa år den 31 augusti firar 50-årig bröllopsdag, något de ska fira på Mallorca. Det ser de fram emot.

Text: Annelie Olsson Larsson Foto: Maria Rosenlöf