Bernd Stegmayr är senior professor i internmedicin vid Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet. Hans forskning omfattar framför allt effekter och bieffekter av bloddialys, bukhinnedialys och aferes (plasmabyte).
Vad väckte ditt intresse för njur- och dialysforskning?
– När jag disputerade i Uppsala 1981 var jag på väg att bli urolog men sadlade om till njurmedicin och började arbeta på njurmedicinenhet i Örebro och Huddinge. Det fanns begränsat antal dialysplatser och jag upplevde hur besvärligt det måste vara att vara dialyspatient, med många umbäranden och bieffekter av behandlingarna. 1984 flyttade jag till Umeå. För patienter som hade bukhinnedialys räknade vi hur många veckor som gick utan att de drabbades av bukhinneinflammation, peritonit. Varje förlängdvecka var en seger för vår strategi, som gick ut på att förbättra teknik och hygien kring allt som rörde dialysen. Vid bloddialys läckte maskinerna så mycket vätska att det fanns stövlar på avdelningen. Det kändes svårt att nöja sig med det som fanns. Det var dålig prognos oavsett dialysmetod.
Varför är det så viktigt att satsa på dialysforskning?
– Cirka 80 procent av dem som behöver dialys kommer aldrig att kunna transplanteras. Många äldre är alltför medicinskt sköra för att tåla den immundämpande medicinen. Tillgången till njurtransplantat är begränsad. Matchningen kan vara svår om man har utvecklat mycket antikroppar. Ytterligare orsak kan vara att patienten är för sjuk för att klara ett så stort ingrepp.
Hur mycket effektivare är dialysen idag jämfört med för 20 år sedan?
– Avsevärt. Dialysmaskinerna, dialysfiltren och dialysvattenreningen har blivit mycket bättre. Därtill har kostrekommendationer, dietiståtgärder, sjukgymnastik, utvecklingen av interventionsradiologin och thoraxkirurgin samt kardiologin bidragit till att dialyspatienterna kan leva längre. Men trots alla förbättringar så är femårsprognosen för de som inte blir transplanterade sämre än för njurfriska i samma åldersgrupper. Detta trots att vi fått många nya mediciner inklusive erytropoes-stimulerande läkemedel som höjer blodvärdet. Den förbättring som skett möjliggör dock att även gamla människor orkar med HD och PD i större utsträckning numera.
Vad kan man göra för att dialyspatienterna ska kunna leva längre och inte drabbas av komplikationer?
– För bloddialysen måste vi förbättra funktionerna för åtkomsten av blod, såsom arteriovenös fistel. Dialyskatetrar, dialysmaskinernas tekniska prestanda och säkerhetsprestanda måste också förbättras i relation till individuella förutsättningar. För dem som har bukhinnedialys måste vi förbättra dialysaccessen för att minska risken för överföring av bakterier till bukhålan. Vi behöver även förbättra kompositioner av dialysvätskan.
Hur effektiv tror du att dialysen kan bli jämfört med transplantation?
– Ett välfungerande njurtransplantat ger en bra livskvalitet såvida man inte har någon biverkan av medicinerna. En bra bukhinnedialys eller hem-bloddialys 5–6 gånger per vecka närmar sig effekten av en transplantatnjure med medelmåttlig funktion. Jämfört med ett dåligt transplantat behöver dialys inte vara sämre. Ett dåligt transplantat lämnar höga nivåer av slaggprodukter kvar i kroppen samtidigt som de immunhämmande medicinerna sliter på kroppen.
Kommer dialys alltid att behövas?
– Ja, i någon form. Det kan vara svårt att sätta in en transplantatnjure med kort varsel om akut njursvikt tillstöter, till exempel efter en större operation. Denna akuta patientgrupp som ofta vårdas på intensivvårdsavdelningar ges i regel kontinuerlig bloddialys 24 timmar om dygnet.
Dialysmaskinerna, dialysfiltren och vattenreningen har blivit mycket bättre
Tror du att man i framtiden kommer att kunna rena blodet med annan teknik?
– Absolut. Det pågår försök med mindre bärbara dialysenheter för HD och PD som innehåller utbytbara substanser som binder slaggprodukter, så att vätskemängderna kan reduceras. Det finns en hel del tekniska problem att lösa men inom tio år är det fullt möjligt att det finns en fungerande produkt. Det pågår även försök med att på konstgjord och genetisk väg skapa nya njurar genom vävnadsodlingar.
Vad är målet med din forskning?
– Min strävan är att kunna förbättra behandlingarna så att patienterna får förlängd överlevnad med samtidigt ökad god livskvalitet och färre komplikationer. Jag samarbetar med flera olika forskarteam och vi har kommit ganska långt inom vissa områden.
En längre version av intervjun är tidigare publicerad på Njurfonden.se.