Livet med hopp och glädje

Det händer att barnbarnen säger till Anki Magnusson att hon har många rynkor. Då ler hon och säger att det bara är skrattrynkor.
– För att jag har haft så roligt!
Ja, kan man ta livets alla motgångar och medgångar som Anki gör, med en positiv grundinställning och en stor portion tacksamhet, så finner man mycket att ha roligt åt. Trots en svår sjukdom, med år av tuffa behandlingar och operationer. Eller kanske är det på grund av allt detta hon har lärt sig att se ljust på livet.
– Jag är ju så tacksam! Tänk att jag har fått en ny njure! Tänk att de har donerat! Jag glömmer inte det, att jag har fått så mycket. Och nu vill jag ge tillbaka, säger hon.

Hon är engagerad i Njurföreningen i Norrbotten där hon nu är sekreterare i styrelsen och HSO-ombud. Första kontakten med föreningen var genom njurskolan, och allt eftersom åren gick växte engagemanget. Hon brinner för att bevara en god sjukvård och oroar sig för att många duktiga sjuksköterskor närmar sig pension utan att det fylls på med yngre.
– Vi måste lyssna på de äldre och de unga behöver få utbildning av de äldre på plats. Man behöver nog få upp lönerna för att locka de yngre.
En annan fråga som engagerar är att regionen måste bli bättre på att ta tillvara organ från avlidna. Men hon tycker också det är roligt att ordna aktiviteter för medlemmarna, som utflykter och resor. De har bland annat ordnat resor till Turkiet och Mallorca då svenska sjuksköterskor har följt med.
– Det blir tryggt för resenärerna då, och roligare och lättare när man reser i grupp och lär känna varandra.

Ankis första symtom var återkommande urinvägsinfektioner. Hon minns tiden hon gick klädd i korta kjolar och tunna strumpor och satt i en kall bil. Urinvägsinfektionerna var ett gissel hon gick på ständiga kontroller för. Vid en röntgen upptäcktes en tumör i ena njuren, som så småningom ledde till att den opererades bort. Då visade det sig att den kvarvarande njuren knappt hade någon funktion kvar. Hon blev tröttare och tröttare och fick först kateter inopererad innan det blev dags för dialys.
– Tröttheten smyger sig på, och till slut börjar man tänka att man var så trött förut också, berättar Anki.
– Därför är det så viktigt att man inte väntar för länge med dialys. Dialysen gör all skillnad i världen när man väl kommer igång.
Inför dialysstarten fick hon se en informationsfilm om olika alternativ. Hon fastnade för peritonealdialys (påsdialys).

Man behöver bli pushad också, och få höra att det här klarar du bra.

– På filmen kunde de både gå i fjällen och hoppa fallskärm, och då tänkte jag att det där är något för mig.
Första året hände det att hon gjorde sin behandling på jobbet. Hon har jobbat som lantmätare hela livet, och det var en och annan besökare på lantmäteriet som lyfte på ögonbrynen där hon satt med påsen upphängd i lampan ovanför skrivbordet. Men genom att vara öppen och prata om sin behandling blev den mer naturlig, som en del av livet. Efter en tid bytte hon till nattmaskin. Då tyckte hon att sömnen påverkades, men det blev bättre när hon fick byta till en tystare maskin. Tack vare dialysen kunde Anki fortsätta jobba på deltid, och hon har älskat sitt jobb där hon har fått träffa många människor.

När Ankis ena dotter, som är läkare, flyttade till Australien och bodde där i sex år reste hon dit och hälsade på.
– Det är en lång resa, men jag kände ingen tvekan. Jag bytte flyg i Stockholm och fick låna ett rum av flygvärdinnorna för att göra dialys där. Och när jag landade i Cairns fick jag göra dialys igen direkt på flygplatsen, berättar hon.
Allting går att lösa, menar Anki, och berättar att alla har ställt upp så bra med att se till att material finns på plats varje gång hon har rest.
– Men man behöver bli pushad också. Man behöver få höra att ”det här klarar du, det går bra” och ta ett steg i sänder.
Därför är det så viktigt, tycker hon, att inte sjukvården skär ner på stödet till sjuka. Inför transplantationen fick Anki delta i gruppträning med sjukgymnast, som gav både motion och gemenskap med andra i samma situation. Hon bekymrar sig för att det inte erbjuds i samma utsträckning längre. Både kontakterna med andra och konditionsträningen är ju så viktig, menar hon.

En dag 2009 när hon stod på banken ringde de från Sahlgrenska i Göteborg och sa att det var tid att komma ned – de hade en passande njure. Då hade hon stått på väntelistan i ett år.
– Jag hann göra klart mitt bankärende, handla åt mamma, stänga av vattnet i stugan, packa väskan och ordna med flyget och klockan 11 på kvällen var jag framme i Göteborg.
Anki opererades på natten och när hon vaknade på morgonen var hon uppåt. Och sedan har livet fortsatt på samma spår. Hon mår fortfarande bra med sin nya njure och gläds åt kontakterna hon har fått genom åren med både personal och patienter. Vissa har blivit vänner för livet.
– Man blir tjenis med varenda en, och vän med hemskt många! Och varje gång jag är hos urologen berömmer han operationen, det är så roligt hur de kan uppskatta varandras hantverk.

Nu har hon gått i pension och kan ägna tiden åt barn, barnbarn, vänner och Njurföreningen. Hon konstaterar att människan vänjer sig och accepterar allt om hon har roligt. Och det ser hon till att ha. Hon har alltid varit rörlig och aktiv. Hållit sig i form med löpning, och innan hon blev sjuk reste hon till Norge och tog dykcertifikat. Hon har egentligen bara en sak kvar på sin ”bucket list”.
– Det är fallskärmshoppet som återstår. Och det ska jag göra, skrattar Anki.

Text: Sara Norman. Foto: Malin Grönborg