Följer sin passion

En dag i februari kommer ett telefonsamtal till Njurförbundets kansli. Det är en operasångerska som så gärna vill sätta upp en konsert till förmån för njursjuka. Hon kommer från Turkiet, men talar utmärkt svenska, och berättar att hon själv har cystnjurar. Vi bestämmer snabbt ett möte.
När hon kommer på besök ursäktar hon sig direkt med ett skratt och ber att få gå på toaletten. Hon måste ju kissa så ofta på grund av bromsmedicinen hon tar. Sedan stiger hon in på redaktionen och presenterar sig för alla med ett stort leende. ”Burcu” säger hon, och det låter som ”god dag” på franska – ”Bonjour”.
Vi skrattar, och bekantskapen med en hängiven person med ett stort mått av optimism och passion är inledd. Det blir en bra dag.

Den här historien tar sin början i Izmir i västra Turkiet, vid Egeiska havet. Burcu Bükems mamma hade gjort upp med en pianolärarinna som en gång i veckan kom till familjens lägenhet i den bullriga hamnstaden och gav pianolektioner. Snart upptäckte lärarinnan att Burcu hade en talang utöver det vanliga. Den tioåriga flickan kunde höra fyra stämmor samtidigt.

Pianolärarinnan propsade på ett bättre piano, så familjen sålde bilen för att kunna köpa en begagnad Steinway, och den musikaliska utvecklingen fortskred. När hon var 15 uppmuntrade mamman henne att gå på audition för operasångare vid konservatoriet i Ankara. Trots att hon tidigare bara sjungit i kör blev hon antagen till konservatoriet. Det innebar flytt till mormor och morfar i huvudstaden.

Under de fyra åren i Ankara började hon studera italienska.
– Mycket opera är skriven på italienska, och jag ville förstå vad jag sjöng för att kunna förmedla ariornas starka känslor bättre, säger hon.
Tack vare italienska språket kunde Burcu fortsätta sin musikaliska utbildning med fem år på Musikhögskolan i Palermo på Sicilien. Utbildningsmässigt var det en fantastisk tid då hon lärde sig sjunga opera av olika kompositörer, studerade anatomi och pedagogik och lärde sig den italienska kulturen. Men som enda turkiska elev på skolan kände hon sig ofta ensam.
– Det var svårt att komma in i gemenskapen. Det här var innan det fanns mobiltelefoner och jag saknade kontakten med min familj, berättar Burcu.

Om du verkligen vill göra någonting finns inga hinder. Inget kan stoppa dig.

Ensamheten och saknaden hanterade hon genom att äta. Resultatet blev 25 kilos viktuppgång och att mamman inte kände igen henne när hon kom hem till Turkiet på besök.
Kostvanorna har hon reflekterat över senare. När det blev känt att hennes mormor hade cancer kallades hela familjen till en läkarundersökning. Det visade sig då att Burcu, som enda person i familjen, hade cystnjurar.
– Jag visste ingenting om sjukdomen. Det kändes som något främmande i min kropp och beskedet kom som en chock. Men läkaren skrev ut medicin mot högt blodtryck och sa att jag i övrigt kunde fortsätta leva som vanligt, så jag åt och drack allt, mängder med kaffe och sparade inte på saltet, minns hon.
När chocken lagt sig åkte hon till biblioteket i Palermo för att läsa på om cystnjurar (detta var före internets genombrott). Hon förstod att det kan ta lång tid innan cystor utvecklas så att man börjar få symtom. Så hon lugnade ner sig och återgick till sitt liv.

Efter utbildningen tog solistkarriären fart. Hon har sjungit på stora operahus och teatrar världen över, haft framträdande roller i kända operor som Medea, Tosca, Turandot och Aida och tagit hem priser i flera olika internationella tävlingar.
Men njurarnas storlek tilltog sakta och för fem år sedan tänkte Burcu att operakarriären måste vara slut.
– Njurarna är så stora så de trycker mot diafragman, vilket gör det svårt att andas och sjunga. De väger fyra kilo nu. Känn här, säger hon och trycker in min hand under revbenen.
Hon sjöng inte på två år, och började studera regi i Rom för att sadla om till ett annat yrke. Men sen tänkte hon för sig själv: ”Jag älskar ju att sjunga”.
– Jag är förmodligen den enda operasångerskan i världen med cystnjurar, men om du verkligen vill göra någonting finns inga hinder. Inget kan stoppa dig.

Nu är Burcus njurfunktion nere på 50 procent. För ett halvår sedan började hon medicinera med Tolvaptan, ett läkemedel som bromsar cystornas utveckling. Medicineringen kräver att hon dricker sju liter vatten varje dag och måste kissa väldigt ofta, men det tycker hon det är värt för att skjuta på njurarnas tillväxt. Hon fortsätter att resa i Europa för olika solistuppdrag, och sedan 2014 blir det alltfler resor till Sverige.
En dag var det nämligen en man i flygplansstolen bredvid hennes som började intressera sig för att Burcu satt och läste La Traviata på italienska. Mannen, som var svensk, började prata om Italien, om kulturen, språket och maten. Och det visade sig att han älskar opera. De pratade hela flygresan mellan Antalya och Istanbul. Sedan de landat fortsatte samtalet över en kopp kaffe på flygplatsen, därefter över internet via facebook. Och det fortsätter än idag.

Ett flerårigt distansförhållande med möten i Rom, Neapel och Georgien har lett till återkommande besök för Burcu i Stockholm. Bakom sig hade hon ett äktenskap med en kontrabasist i Turkiet, och hon har en dotter som börjar bli vuxen. Hon hade börjat se livet framför sig som fri att kunna resa och ägna sig åt sin passion.
– Jag trodde inte så mycket på kärleken, utan ville vara självständig. Men Ahmet ger mig frihet att resa och utöva mitt yrke. Jag sjunger två timmar om dagen och han åker motorcykel med sina vänner. Vi balanserar varandra, och konsumerar inte kärleken så fort. Därför brinner lågan fortfarande.

Nu ser hon Sverige som sitt andra hem, har börjat uppträda i svenska kyrkor och söker roller på de svenska operascenerna. Tidigare i år förgyllde hon också Njurförbundets 50-årsjubileum med ett framträdande.

Text: Sara Norman  Foto: Peter Knutson

Ur Njurfunk 3 2019. Läs hela tidningen här >