Åkes tuffa trotjänare

Den 13 juni kommer Avestabon Åke Östberg att sätta sig i bilen och styra kosan mot Uppsala, närmare bestämt Akademiska sjukhuset. Den resan har han gjort många gånger tidigare i sitt 68-åriga liv – som patient och njurtransplanterad. Men nu har han ett helt annorlunda – och lite spännande – ärende. Han ska delta i sjukhusets jubileumskonferens med anledning av att det är 50 år sedan den första njurtransplantationen genomfördes vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Åke kommer att bli intervjuad under konferensen, eftersom han är en av de första cirka femtio patienterna, som 1973 hade genomgått en njurtransplantation vid sjukhuset – och han har kvar samma njure än idag. Snart har Åke förhoppningsvis anledning att börja planera ett 50 årsjubileum för sig själv och den transplanterade njuren, som han nu har haft i hela 46 år.

Åkes behov av en ny njure började visa sig redan på 1950-talet, när han var i treårsåldern. Men på den tiden var det ingen som förstod vad hans ständigt återkommande förkylningar och spår av blod i urinen berodde på. När han just hade börjat skolan blev han inlagd på sjukhuset i Falun, där han fick ligga nedbäddad i en sal tillsammans med fyra andra patienter med liknande symptom. Man opererade bort halsmandlarna och körtlarna bakom näsan, men ingen nämnvärd förbättring skedde.
När han vid 17-årsåldern mönstrade för att göra militärtjänst visade urin- och blodprov på försämringar.

Han remitterades till Falu lasarett och gick på kontroll i Avesta under tre år. Vid 20 års ålder drabbades han av akut njursvikt. Blodtrycket sköt iväg till 300/150 och kreatininvärdet steg. På bara ett par timmar upphörde njurarna helt att fungera. Det blev ilfart till lasarettet i Falun, där han fick sin första dialys. Sedan fick han fortsätta behandlingen två gånger i veckan i 12-timmarspass under tre år.
– Det var tufft och till slut fick jag lov att gå ned till halvtidsjobb på banken, där jag arbetade på den tiden, berättar Åke.
Symptomen och det hastiga sjukdomsförloppet födde misstankarna hos läkaren i Avesta att det kunde röra sig om diagnosen Alports syndrom, en ärftlig sjukdom som leder till bland annat njursvikt samt ofta också nedsatt hörsel och syn. Misstankarna visade sig vara välgrundade. Sjukdomen hade förts vidare till Åke från hans mor.

Då Åke var 23 år fick han en dag det glädjande beskedet från Akademiska sjukhuset i Uppsala att han skulle kunna få en ny njure från en okänd, avliden person. Matchningen mellan donator och mottagare var inte optimal. På en skala med ”A” i toppen hamnade Åkes förutsättningar på ”D”. Men läkarna beslutade att Åke skulle genomgå en transplantation.
– Jag var i ett bedrövligt skick. Vägde 47 kilo och orkade ingenting, berättar Åke.

– Förutsättningarna var inte de bästa, minns kirurgen Lars Frödin, som 1973 genomförde transplantationen.
– Åke själv var svag och i dåligt skick och njuren som han hade fått mådde inte heller riktigt bra. Den hade en urinledare som saknade blod. Blåsan fungerade illa och urinledaren, som blev för kort fick ledas ut på buken och anslutas till en påse. Läckage och andra komplikationer uppstod. Det är inte många som klarar av sådana omständigheter, men njuren var envis och allt gick ändå bra till slut, berättar Lars Frödin.
– Det var mycket krångel och vid flera tillfällen bedömde läkarna att de nog fick lov att avbryta operationen och ta bort njuren, minns Åke.
– Men när jag vaknade upp var njuren kvar och nu har jag haft den i 46 år. Otroligt! konstaterar han och vill samtidigt uttrycka sin stora tacksamhet över den fina sjukvård han fått både i Avesta, Falun och vid Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Vi hade en oförskämd tur med Åke, säger Lars Frödin litet skämtsamt idag, nästan ett halvt sekel efter den trots allt lyckosamma operationen.

Lösningen med att lägga urinledaren utanpå Åkes mage fungerade bra i 30 år tills det uppstod ett veck på ledaren och man fick lägga in en kateter i njuren och en stent, det vill säga en slang, som mynnar ut i en påse på benet.
– Det har fungerat bra i 14 år. Jag har drabbats av många infektioner, men nu har det hållit sig lugnt i åtminstone ett år, säger Åke. Tidigare hade jag även återkommande problem med högt blodtryck, men det har stabiliserat sig sedan jag fått en bra behandling, bestående av tre olika mediciner.

Åke går på kontroll två gånger om året på Akademiska sjukhuset i Uppsala. För övrigt lever han som vanligt. Han har arbetat hela livet, både som banktjänsteman och senare som reparatör på Avesta Jernverk. Som nybliven pensionär kan han nu ägna sin åt sin stora hobby, att vara i garaget och meka med sina gamla bilar och motorcyklar. Han vistas också ofta på sommarstället tillsammans med hustru, barn och barnbarn. Där tar han sig gärna ett dopp i badtunnan.
En fråga som ibland dyker upp i bakhuvudet på Åke är om sjukdomen kan gå över i den nya njuren. Ingen vet vad livet för med sig, men njuren har, som sagt, jobbat på i 46 år utan att visa någon tendens till att ge upp. Hoppet lever vidare.

Text: Gunilla Dahlqvist  Foto: Therese Asplund